dansandra

Jobbat hela dagen med Justyna. Gick hyffsat bra, stressigt men inget som är ovant för mig nuförtiden. Var tyvärr helt darrig i kroppen när jag slutat eftersom jag tryckt i mig lunch och sprungit hela dagen utan en lugn stund för rumpan.

Utanför jobb skulle jag vänta på bussen och träffar på en kvinna som frågar om tändare. Jag bjuder på eld och hon bjuder på cigg. Vi börjar prata.

Hon är sjukt trevlig och småpratet leder till slut till lite diskussion. Vi presenterar oss inte, men jag får reda på att hon är 34 år, och har varit och hälsat på sin mamma som bor vid mitt jobb. Hon frågar mig om min ålder, vart jag bor, om  mitt jobb osv. Sen säger hon att hon är hemlös. Jag hade redan mina aningar om det, och vi fortsätter prata.

Hon bor just nu på härbärge och har nyligen flyttat dit. Tidigare bodde hon tillsammans med ca 40 andra hemlösa och bodde tätt inpå andra på ett hem för hemlösa. Hon var jätteglad för att få plats på härbärget, där endast 18 andra hemlösa bodde, och där de även fått varsitt eget rum.

Lite senare fick jag även reda på, att allt börjat med att hon missbrukat heroin i över 20 år. Heroin som är den värsta sort av all narkotika, och det som man blir snabbast beroende av. Hon var fast redan efter första gången.

Hon berättade för mig, att hon var stolt över att få lära känna en ung tjej som aldirg testat någon form av narkotika, och la fram en rad olika alternativ för att fråga om jag hade testat något av det. När jag svarade nej på alla alternativ, blev hon tyst och ögonen blev fulla med gråt. Jag påverkade henne, och hon påverkade mig.

Att man kan vara på så olika plats i livet, och känna empati för varandra. Att man kan ha så olika sorters problem i vardagen och ändå bara ha knappt 10 år mellan sig.

Jag sitter med ett kreditkort som jag fastnat med pga en dålig 2:a handsuthyrning av min gamla lägenhet. Jag har fast jobb, bor i en 2:a med hund, två katter och en underbar pojkvän. Jag har en familj som bryr sig, och min ekonomi är skaplig igen trots det som hände förra året. Jag står stadigt och är väl normalt nöjt med min tillvaro. Man ska aldrig vara nöjd, men jag är inte heller missnöjd. Jag gillar hur jag har det, och uppskattar det, och tar det till mig.

Hon bor på härbärge, har suttit inlåst i 6 månader (längsta perioden för hennes sorts missbruk), med 18 andra missbrukare, försöker trappa ner på rökningen (från 6 paket om dagen till 1 per dag). Hon har varit på sitt första möte med en socialsekreterare som ska planlägga hennes liv i jakt på jobb, bostad, en man och ett första barn. Det är hennes mål. Hon vill sluta.

Jag känner mig stolt att lära känna henne. Hon känns stark. Allt hon berättade, tog jag till mig. det hade kunnat vara jag, men ändå inte. Jag hade aldrig fått för mig att testa. Men blir du drogad på krogen, våldtagen och misshandlad. Vem vet vad du gör ? Vad gör det värt att kämpa? Kan du bestämma själv ? Ligger man redan långt inne i skiten, vad gör du för att orka med dagen ?

Jag kan relatera till henne, även om jag inte ens kan tänka mig hur det skulle vara, att leva hennes liv för en dag.

Det sista hon säger till mig, är att det första hon ska göra när hon kommer till stan är att leta reda på heroin. Annars kan hon inte gå imorgon när hon vaknar. Hon kan inte resa sig upp. Hon kan inte gå ut.

Jag säger till henne att stå emot. Gör inte det. Du kommer att ångra det. Du kan göra vad du vill i världen. Du är 34. Du är inte 50-60 år. Ingenting är försent. Men ändå så förstår jag henne. jag förstår varför. För hon är fast i skiten. Fastän hon vill ta sig därifrån.

Hundra tankar susar genom huvudet när vi pratar. Hur har hon råd ? Vad kostar det ? Vad gör hon för att få ihop pengar till det ? Hur får hon tag i det ? Hur går allt till ?

Jag är rädd för det jag inte vet någonting om. Men samtidigt fascinerad av att det verkligen går till bakom ryggen  på mig.

De sitter bakom dig på bussen. De sover i din trappuppgång. de går mot dig på stan, men du slår bort blicken. du blundar. De finns inte där. En helt annan värld.

Jag känner bara att jag vill hjälpa. Finnas där. Jag vill veta. Hur kommer de dit ? Var de missbrukare eller hemlösa först ? Kom ekonomiproblemen först eller blev det så pga missbruket ?

Det är hundra gånger mer intressant att höra en vuxen kvinna sitta brevid en i 15 minuter, att få berätta sin historia, än att läsa om det i tidningarna. Att se det på stan. eller få höra om det på lektionerna i skolan.

Jag känner medlidande på ett osmakligt sätt. Vi ser ner på dem. Och vill inte mer än blunda. Och ändå tycker vi synd om dem. Vi äcklas av dem. Vi tror vi är bättre än dem. Men vafan. jag kan inte hjälpa att jag ändå bryr mig.

Nu går hon där.. på Knutan och letar efter heroin som hon kan ta i armen imorgon när hon vaknar. Så att hon kan gå. Så att hon kan resa sig upp och gå ut. Och jag har precis kommit hem från Steffi och Carls inflyttningsfest i värmen, och lekt lekar, och ätit, och druckit och skrattat och lyssnat på musik . Det e 10 minus ute. och någonstans i Helsingborg har en missbrukade precis spenderat sina pengar på lite heroin för att kunna vara människa imorgon bitti.

Världen e bra sjuk,

Tack Steffi och Carl för en underbar kväll. <3

Imorgon väntar jobb, och Robin kommer tillbaka från Göteborg.